Avslut och allvar

Det var längesen jag behövde sörja. Eller, stämmer det? Min mor dog för nästan trettio år sedan, den 13 augusti 1990 på St. Mary’s Hospital i London, Ontario Kanada, efter en tioårslång kamp mot MS. Jag hann hem för att ta avsked. Hon dog någon gång mellan 2 och 3 på morgonen. Personalen på sjukhuset hade bäddat en säng i hennes rum så att jag kunde vaka med henne. Den natten, i sömnens dvala, kunde jag följa hennes ansträngda och oregelbundna andning som sakta ebbade ut för att till sist upphöra, för alltid. Jag var där vid hennes sida. Det har gått alldeles för lång tid för att kunna återge exakt vad jag kände och hur jag tänkte då. Men jag minns att den intimitet och stillhet som präglade vår samvaro under de sista timmarna snabbt byttes ut mot febril aktivitet när döden var ett faktum: kroppen skulle iordningställas, telefonsamtal till pappa och syskonskaran skulle ringas, begravningsbyrån skulle kontaktas, och själva begravningen planeras. I mitt fall krävde dessa förberedelser ännu mer omsorg än vanligt eftersom min far bad mig att förrätta begravningen. Jag hade relativt nyligen blivit prästvigd och tänkte att det var min plikt som son att begrava min mor. Begravningen ägde rum två dagar senare och sammanföll med en stor högtid i det katolska kyrkoåret: Marias upptagning i himlen. Kyrkan var därför fullsatt av församlingsbor som hade kommit för att fira denna högtid och som mer eller mindre ofrivilligt fick närvara vid en begravning där en ung präst tog avsked av sin mor. Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades med bedriften men frågan väcktes av en god vän när jag kom tillbaka till Sverige. ”Axel, har du tagit dig tid att sörja?”

Som förberedelse inför dagens seminarium läser jag på nytt Ett år av magiskt tänkande av den amerikanska författaren Joan Didion. Där behandlar hon distinktionen mellan att drabbas av sorg och att sörja. Hon skriver:

”Fram till nu hade jag bara kunnat känna sorg, inte sörja. Att känna sorg var något passivt. Sorg var det som inträffade. Att sörja, handlingen då man tar itu med sorgen, kräver uppmärksamhet. Fram till nu hade jag haft all anledning att blunda för den uppmärksamhet som jag kanske i annat fall skulle ha ägnat sorgen, att bannlysa alla tankar på den, att skaffa nytt adrenalin för att kunna klara av de aktuella kriserna…. Nu började jag.”

Vad innebär den uppmärksamhet som krävs för att sörja? Didion svarar inte direkt på frågan men hennes bok kan sägas vara ett svar på den, en detaljerad och förtätad beskrivning av en aktiv sorgeprocess. Den börjar med ett påstående: ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig för att äta middag och livet som man känner det tar slut.” Så var det i alla fall för henne, då hennes man drabbades av akut hjärtstopp.

Didion grubblar inte, hon beskriver. Hon beskriver det yttre skeendet, vad som egentligen hände kring makens död och dotterns svåra sjukdom: hon beskriver handlingar, händelser och betydelsefulla föremål. Ofta kompletteras denna beskrivning med exakta tidsangivelser. Författaren vill hela tiden rekonstruera händelseförloppet för att skapa en så exakt bild som möjligt av vad som inträffade. Hon registrerar också sakligt det inre skeendet: minnen, känslor, behov, förhållningssätt till nuet och tankar kring det som hon behövde ta itu med. Svårast var att fatta beslut kring de mest konkreta förehavandena. Vad skulle hon göra med makens kläder och skor? Vad skulle hända om han kom tillbaka?

Didion auskulterar noggrant sorgen som fenomen, men avstår från att ställa en diagnos. Så ser sorgen ut, den är varken meningsfull eller meningslös, normal eller onormal, ett tecken på sjukdom eller hälsa. Visserligen spelar det irrationella en stor roll i den här processen men är det irrationellt eller onormalt att känna sig desorienterad, förvirrad, när ”livet som man känner det tar slut?” Sorg är helt enkelt den oavvisliga processen som påbörjas när man drabbas av en svår förlust. Som Philippe Ariès skrivit: ”En enda person saknas i ditt liv och hela världen är tom.” Didion skildrar tomhetens innebörd.

Allvar

Den franske filosofen Paul Ricoeur förde anteckningar om en dödens filosofi under sina tio sista åren. Dessa anteckningar publicerades efter hans död under titeln Vivant jusqu’à la mort, ”Att leva ända till döden.” Jag nämner Ricoeur i det här sammanhanget för det finns mycket överensstämmelse mellan de insikter han utmejslade i sin filosofiska verkstad och de insikter som Didion kom fram till i sin existentiella process.

Ricoeur tacklar döden som ett filosofiskt problem utifrån ett påstående och en hypotes: vi har inte den blekaste aningen om hur det är att dö och hur ett liv-efter-detta ser ut. Döden är otänkbar. Därför måste den tänkas istället som sorgeprocess; en sorgeprocess som helar oss från falska föreställningar om döden och de döda. Sorgen för Ricoeur är alltså en form av andlig och intellektuell askes som måste föras helt oberoende av filosofiska eller religiösa föreställningar om till exempel själens odödlighet, eller tron på reinkarnation eller uppståndelse från de döda. Denna askes är präglad av allvar och har ett avslut som mål.

Allvaret är inte glädjens motpol utan ytlighetens. Ricoeur menar att alla etapper i livet innehåller oftast både sorg och glädje; födelsens glädje och dödens sorg. Berättelser från döende patienter och från sörjande, och min egen erfarenhet från själavård och numera coachning, vittnar om detta. Glädje förekommer ofta i dödens närhet. Journalisten och nyhetsankaren Ulla-Carin Lindqvist som drabbades av ALS skrev kort före sin död:

”I hela mitt vuxna liv har jag tänkt: ’Det blir bra sedan. Först ska jag bara. Sedan blir det bra.’ Men nu går det inte längre. Det märkliga är att jag kan känna stunder av stark lycka nu när jag är dödssjuk, stunder som jag sällan känt förut. Lycka har aldrig varit min starka sida. Men nu börjar den bli det. Därför skrattar jag.”

Visst finns det tragiska fall av bråd död och svår depression som inte rymmer denna dimension. Men det smått osannolika faktum att döende patienter, såväl som sörjande anhöriga, kan uppleva glädje i svåra stunder säger trots allt något om livets godhet. Ja, döden finns alltid där som vår yttersta horisont och livets obönhörliga slut, men så länge vi lever i ett medvetet tillstånd finns det alltid något gott man kan hålla fast vid; något som kan tas tillvara och som vi kan glädjas åt, ”ända till döden.”

När jag pratar om sorgeprocessens allvar menar jag inte i första hand det som är tråkigt eller tragiskt. Allvar är framför allt det som menas med kraft och eftertryck, något som är betydelsefullt och viktigt. När jag pratar om sorgeprocessens allvar vill jag därför snarare lyfta fram intensiteten i denna process. Sorg kan mycket väl kallas en kontrasterfarenhet, för att använda ett begrepp som myntades av den belgiske teologen Edward Schillebeeckx. En kontrasterfarenhet är en smärtsam upplevelse av något ont som gör oss medvetna om det goda som saknas. Det är medvetenheten om vad vi tagit för givet, som gått förlorat och som nu måste återerövras. När vi sörjer, speciellt när vi sörjer aktivt, blir vi intensivt medvetna om vad eller vem vi förlorat. Sorgen är vad man på franska kallar un temps fort, en kraftfull, intensiv tid i tillvaron där vi plötsligt inser vad som är viktigt och sant, till skillnad från vardagens skämt, flärd och falskhet. Det är en tid av magiskt tänkande.

Avslut

Att göra avslut i sorgeprocessen är inte i första hand att sätta definitivt punkt för att sedan gå vidare med livet. För många som mist en kär livskamrat eller ett barn finns saknaden kvar resten av livet. I dessa fall blir sorgen, förlusten, en del av livet. Vad jag menar med avslut, i förlängning till Ricoeurs resonemang, är snarare etappen i sorgeprocessen då man vågar till slut släppa taget av alla falska föreställningar om döden och om de döda. Det är ”belöningen” då man härdar ut i sorgens askes och inser att förlusten är oåterkallelig. Den avgörande vändningen i Didion’s sorgeprocess är när hon slutar föreställa sig hur hennes man skulle ha svarat på alla frågor hon fortsatte att ställa till honom. Avslutet sker när hon omfamnar vad hon kallar ”den slutliga tystnaden som skiljer levande från döda.” Att föreställa sig vad den avlidne skulle ha sagt, säger Didion, är endast fantasi. ”Att föreställa sig vad han skulle säga i min tolkning är motbjudande, en kränkning”, skriver hon då hon kommit så långt i sitt sörjande. I slutet av boken sammanfattar hon: ”Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda. Låta dem bli fotografiet på bordet.”

Tröst

”Axel, har du tagit dig tid att sörja?” frågade min vän. När jag tänker tillbaka på min egen sorg kring min mammas bortgång, och några år senare min pappas, kan jag fortfarande känna en saknad efter någon som skulle ha hjälpt mig under denna process, förlöst mig i sorgens rum; ja, någon som kunde ha hjälpt mig att formulera förlustens betydelse för mig. Vi kan inte alla vara lika självgående som Didion och har inte samma litterära begåvning och kapacitet till introspektion som hon. Men vi har nästan alla samma behov av tröst vid svåra förluster, såsom vid obotlig sjukdom eller en nära anhörigs bortgång.

Tröst är medmänniskans respons till sorg. Tröst är vad Knud Løgstrup kallar en spontan livsyttring, en naturlig förmåga som vi har att bry oss om andra och ta hänsyn till personer som drabbats av en stor förlust. Det är vår förmåga och vår vilja att gå dessa personer till mötes. Denna naturliga reaktion, som vi alltså är utrustade med, kan dock hindras av stress, en egen obearbetad sorg samt prestationsångest, tanken på att vi behöver säga de rätta orden. Tomas Sjödin, en man med stor erfarenhet av tröst både som förmedlare (han är pingstpastor) och som mottagare (han har själv förlorat två egna barn) skriver följande:

”Vi är varandras tröst. Tröst är inte främst att bli lite gladare. Jag tror att tröst mer än något annat är fördriven ensamhet. Att gå in i varandras ensamhet. Väl där vet vi att med ganska små medel vi kan bli varandra till stor hjälp, att vi kan bli varandras reservkraft. Jag säger ’med ganska små medel.’ Med det menar jag att tröst är något annat än att i svåra stunder säga rätt saker. Aldrig har någon sagt ’tack för vad du har sagt’ när jag lämnat ett sorgehus, däremot ’tack för att du kom.’

Vi är varandras tröst och vi kan göra en skillnad med ganska små medel. Den engelske teologen Herbert McCabe är inne på samma linje när han identifierar tröst som en form av kärlek där tröstaren är själva gåvan. Vad betyder detta konkret? Det betyder att tröstarens blotta närvaro blir det rum och den tid där den sörjande kan hitta sig själv, den tid och det rum där han eller hon kan bottna i sin egen process. Han säger: ”To love is to give the precious gift of nothing, space. To give love is to let be.” Denna insikt om tröstens och kärlekens helande kraft i själva återhållsamhetens tecken, för att inte säga intighetens, är inte unik för kristendomen. Den återfinns i andra religiösa traditioner. Den buddhistiske författaren Timothy Galway berättar i en av sina böcker om en japansk zenmästare som frågade en engelsktalande åhörarskara om vad de ansåg vara det viktigaste ordet i det engelska språket. Det dryftades olika förslag såsom kärlek, sanning, tro och så vidare. Hans eget förslag var ordet ”let” såsom i ”let it be” eller ”let i happen.” Galway sammanfattar: ”Though sometimes employed to mean a kind of passiveness, these phrases actually refer to a deep acceptance of the fundamental process inherent in life.” En förtröstan till livets fundamentala process, till sorg som en av livets självläkande krafter.

Att låta någon annan vara sig själv i ens närvaro kan låta enkelt, och kan också vara det. Min erfarenhet som själasörjare, och numera som coach, är att det dock finns fällor och fiender. Dessa är välbekanta för personer med professionell samtalskompetens. En person som vill trösta måste vara 100% närvarande i samtalet, låta samtalspartnern hela tiden vara i fokus, vara kapabel till aktivt lyssnande och vara beredd att härbärgera samtalets allvar, utan att backa eller avleda. Fällorna för den som lyssnar är att vilja förstå för mycket eller att erbjuda snabba tips och lösningar som inte är förankrade i motpartens behov eller värderingar. Men den största fienden i den här processen är ömkan. Den som tröstar måste motstå frestelsen att tycka synd om den andra. En sådan ömkan bygger ytterst på den falska föreställningen att tröstaren är på något sätt immun från lidande och sorg, att man kommer uppifrån eller utifrån. En sådan attityd kan förvirra den som sörjer och försvaga vad Galway kallar den ”fundamentala processen i livet”, dvs. den naturliga motståndskraften som finns hos alla människor och i livet självt. Eftersom vi alla delar samma dödlighet och fundamentala bräcklighet finns det ingen anledning att tycka synd om den andre. I själva verket sörjer och tröstar vi varandra samtidigt. Vi sörjer och tröstar varandra eftersom vi alla lider på något sätt och är medvetna om vår egen död. Som Tomas Sjödin säger mycket riktigt: ”Vi är varandras tröst.”

Sorg och tröst i sjukvården

I den här högtidliga kontexten är det kanske på sin plats att säga några ord om dödens, sorgens och tröstens plats i sjukvården.

”Sällan bota, ofta lindra, alltid trösta” säger den hippokratiska traditionen. Denna förmaning utgår ifrån den mycket realistiska föreställningen att livet har ett slut och att läkarens uppgift kan därför orimligen vara endast att bota. Tittar vi runt kring de stora sjukhus som vi byggt skulle man tro att vi trots allt självmant tagit på oss denna orimliga uppgift. Dagens sjukvård har nästan uteslutande en botande inriktning. Jag förstår att det vore tjänstefel om inte läkare och forskare vid ett akademiskt sjukhus skulle se som sin plikt att utveckla allt bättre och effektivare behandlingar. Jag förstår också att inga politiker skulle väljas om de inte lovade bättre och mer konstadseffektiv sjukvård. Vårt system speglar därför också allmänhetens förhoppningar och förväntningar på allt friskare och längre liv, som sjukvården till en mycket hög grad tillgodoser. Min fråga är bara om dessa förhoppningar och förväntningar egentligen matchar våra djupare existentiella behov och livets verklighet?

Tar vi oss tid att sörja? Jag undrar hur pass många obearbetade sorgeprocesser och rädslan att konfrontera frågor kring svaghet och död påverkar hur vården ser ut? Hur många behandlingar som efterfrågas av patienter och erbjuds av läkare bottnar i detta? Hur många etiska frågor skulle finna en lösning om vi inte försökte besvara alla existentiella frågor med teknologiska medel?