Yrket människa
FÖR NÅGRA ÅR sedan råkade några av mina vänner ut för en olycka på tyska Autobahn. De färdades i en fullastad minibuss i cirka 140 km i timmen när plötsligt ett däck exploderade. Minibussen fick sladd, gjorde en volt och landade i diket. Fordonet totalförstördes men mirakulöst nog kunde de fem passagerarna krypa ut ur vraket.
När polisen anlände kunde han konstatera att alla inblandade hade klarat sig undan med blotta förskräckelsen. Han tog då fram ett litet anteckningsblock, skrev något hastigt, rev ett papper och räckte det fram till föraren. Sedan skyndade han sig iväg till nästa ärende. På pappret stod datum, klockslag, olyckans plats och beskrivningen av tillbudet, sammanfattat i ett enda ord: Bagatellunfall. De ”förolyckade” tappade hakan men tvingades med detsamma att snabbt ta itu med det praktiska: att plocka upp spillrorna av sina ägodelar, ringa bärgningsbilen samt ordna med vidare transport hem till Sverige.
Jag kom ihåg denna händelse efter några dagar av ovanligt mycket gnäll i min omgivning. Allt för många annars friska och arbetsföra personer har hört av sig till mig för att beklaga sig över sina fysiska skavanker, tuffa arbetsvillkor och andra mindre, personliga bekymmer. Vanligtvis lyssnar jag gärna till mina vänners och klienters klagande med ett förstående öra och visst behöver vi alla uppmuntran och stöd ibland. Men just idag fick jag plötsligt lust att ringa dem och meddela den tyska polisens diagnos: Bagatellunfall!
Lidandets Ädla Sanning
Har vi alla blivit ynkligare? Har vårt välstånd och kanske därmed också vår förväntan på ännu längre och bättre liv försvagat vår förmåga att tacka för livet och att tackla t.o.m. de enklaste motgångarna i vardagen? Och i så fall vad får denna utveckling för konsekvens för vårt människovärde? I den buddhistiska traditionen börjar visdomen och den sanna lyckan med insikten om vad Buddha kallade lidandets ädla sanning: ”Födelse är lidande, åldrande är lidande, sjukdom är lidande, bekymmer, olycka, smärta, oro och förtvivlan är lidande; att inte få vad man vill ha är lidande.”
Bibelns skildring av det mänskliga tillståndet är lika återhållsam: ”Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft.” Ps 62.
Vardagskamp
Budskapet från de stora religionerna är entydig. Människans situation är i princip eländig. Har man livet i behåll ska man vara tacksam och vill man bli lycklig ska man varken skönmåla tillvaron eller hysa allt för stora förväntningar inför framtiden. Förvänta dig inte att få njuta av årgångsviner, solresor till Maldiverna eller sportlovsveckor i fjällen.
Att en sådan inställning nödvändigtvis leder till uppgivenhet och ödestro är inte självklart. I själva verket är det snarare precis tvärtom. Människans samlade erfarenhet visar att en god dos vardagskamp och motgång i livet är en förutsättning för att bli hoppfull och även lycklig. Det är insikten om att vi är mer stryktåliga och kreativa än vi anar och att vi faktiskt oftast klarar av tuffa situationer som väcker lusten i oss att förändra vår omvärld. Kontentan är alltså att lyckan är uppnåelig men aldrig lättköpt.
Människovärde
Det finns otaliga vardagshjältar som kan vittna om detta enkla faktum; medmänniskor som finner lycka i att klara av sina olika åtaganden och att få vardagen att gå ihop trots väldigt små marginaler. Ibland händer det också att vi får insyn i vad en sådan vardagskamp kan innebära för någon annan.
Nyligen läste jag några självbiografiska anteckningar under titeln Éloge de la faiblaisse eller ”Till svaghetens lov” utgivna av den unge schweiziske filosofen Alexandre Jollien. Han tillbringade sjutton år av sitt liv i ett boende för gravt funktionshindrade ungdomar på grund av sin medfödda CP-skada. I boken, som är utformad som ett samtal med självaste Sokrates, berättar Jollien om livet i boendet och framför allt om brukarnas närkamp med den fysiska omgivning där minsta föremål, som till exempel en gaffel, bjuder skoningslöst motstånd.
Det är Jolliens förtjänst att ha insett att den på ytan banala kampen mot tyngdlagen bland de boende i själva verket är en titanisk kamp för människovärdet. Bland de många uppslagen i boken finns följande beskrivning av den ädla strävan som förenar oss människor: ”På boendet insåg vi snabbt att det inte finns några självklarheter i livet. Varje dag måste vi ta itu med vårt dagsverke och lösa de uppgifter vi har för händerna. Vi måste ständigt axla vår situation och kämpa för att hålla oss uppresta. Detta är vårt jobb, vårt kall; det som jag, i brist på bättre alternativ, kallar ’yrket människa.’” Är inte denna strävan också ett svar på frågan om livets mening och mål?
AXEL CARLBERG
Doktor i etik och filosofisk praktiker