Att finna sin egen röst

Laleh har satt punkt för årets upplaga av Sommarsveriges stora begivenhet: “Sommar i P1.” Programmets stilsäkra form levererar år efter år, gång på gång, biografiska äventyr som vidgar våra perspektiv och ger oss insikter i och kunskaper om konsten att vara människa. Programmets mest självklara egenhet är monologen. Det kan låta tråkigt. Vi förknippar ju monologer med personer som inte kan låta bli att prata, har oftast ingenting att säga och framför allt inte förmår lyssna på någon annan. Det går inte att förneka att vissa sommarvärdar är olidligt skrytsamma och ganska förutsägbara. Även om de har levt rika och intressanta liv tillåter inte deras skrytsamhet någon klar identifikation mellan lyssnare och berättare. De skapar avstånd istället för närhet. Men oftast förmår värdarna förmedla berättelser som väcker en stark igenkänning trots att de kan befinna sig världar ifrån min egen erfarenhetshorisont. Berättarnas kompromisslösa ärlighet utmanar mig att vara ärligare mot mig själv och, paradoxallt nog, finna min egen röst med hjälp av deras. En av sommarens stora överraskningar i det här hänseendet var Emma Örtlund, skådespelare och fotomodell knuten till Glada Hudviksteatern. Identifikationen var total. I hennes berättelse kunde jag skämmas över mina fåniga försök att leva efter andras pipa, rasa med indignation vid minnet av de orättvisor jag själv utsatts för och helhjärtat bejaka hennes ohämmade glädje över de små detaljer i vardagen som gör skillnaden. Och inte minst berördes jag av hennes oerhörda kärlek till sin mamma. Och hur stark var inte identifikationen med Björn Natthiko Lindeblad? Han som i sin kropp tvingas varje dag att förhålla sig till vår mest avgörande gemensamma nämnare, dvs vår sjuklighet och dödlighet. Han spejar för oss andra och berättar om vad som väntar den dagen vi får vår medicinska dom. Och jag, en vit medelålders man, utmanades i grunden av Betlehem Isaaks och Gunilla von Platens starka vittnesbörd om rasism och sexism i dagens Sverige. Vad visste jag om dessa företeelsers utbredning? Till synes pinsamt lite, inte minst på grund av bristande introspektiion.

Dessa sommarvärdar hade redan en egen röst innan de äntrade studion och satte sig framför mikrofonen. En röst som de utmejslat i en inre och yttre kamp mot ett förutbestämt öde. Björn Lindeblad skulle bli finansman, Gunilla von Platen en lydig syriansk hemmafru och Mustafa Mohamed en getherde i Somalia. Men på grund av omständigheter, ett eget driv och vissa sociala betingelser kunde de vika av och ta en annan livsväg. När man vågar skilja sig från mängden blir man en individ och när man förmår skapa en sammanhållande berättelse om sina val får man en egen röst som andra kan förhålla sig till. Att finna sin egen röst, även när ingen annan vill lyssna, är stålbadet i vilket dess äkthet prövas.

Psykologiska modeller finns för att förklara den egna röstens tillblivelse. Erik Erikson har beskrivit jagutvecklingens process i åtta steg: tillit, självständighet, initiativkraft, flit, jag-medvetande, intimitet, skapande och jag-sammanhang/meningsfullhet. Sådana modeller är givetvis förenklingar av verkligheten. De är avsedda att skapa ordning och reda i en komplex, svårbeskrivbar, dynamisk process. Inte desto mindre säger Eriksons modell något om "det tysta samtalet man har med sig själv” såsom Laleh uttrycker det i början av sitt sommarprat. Ett samtal med sig själv som pågår hela livet och som också kräver lyhördhet. Vad vill min sanna röst säga till mig innanför de olika rollerna och maskerna jag lånar längs vägen? På latin skiljer man mellan ipse och idem. Den förra uttrycker vem jag är, mitt mer konstanta och omutbara jag. Idem, däremot, representerar vad jag är, dvs mitt sociala jag som hjälper mig att navigera i nuets krav. Idem hjälper mig att överleva, ipse att förbli sann mot vem jag innerst inne förblir. Hur svårt är det inte att lyssna på ipse när idem hela tiden lägger sig i?

Det vore dock fel att tolka den här jagprocessen i en neoliberal anda, som individens seger över kollektivet. Som om samtalet mellan ipse och idem skulle räcka för att bli till på riktigt. Som om duet inte fanns. Som om ipse ägde alla sanningar redan från början. Som om kultur och historia inte spelade någon roll. Så är det självklart inte fallet. Berättarna var inte ensamma i studion. De rymmer en kultur eller flera kulturer och följdes till studion av levande och avlidna familjemedlemmar, vänner eller mentorer som väckt och uppmuntrat dem; väckt deras röst mitt i den omgivande kakofonin. Det var Lalehs mamma som tog fram bandspelaren för att dotterns första egenkomponerade låtar inte skulle gå förlorade, Martin Hägglunds farfar Erik och mormor Margit som blev filosofens inre sokratiska samtalspartner och Gunilla von Platens modiga mormor och bästa kompisen Veronica som fortfarande står bakom den framgångsrika entreprenören. Och det är med bl a munkarna i Thailands skogar och med sin fängslade pappa Dawit som Björn Natthiko Lindeblad resp Betlehem Isaak för det inre samtalet. Och när imanen Awad Olwan tar till orda är det också Palestina, Sverige, socialdemokrati och islam som samtidigt kommer till tals. Vi har alla olika bindningar och tillhörigheter och det är uppgörelsen med dessa som väckt sommarvärdarnas röst och hindrat att de hamnat i vad Kerstin Ekman kallar “övertygelsens våld.” För ipse ska inte förknippas med övertygelse utan med sanningslidelse.

Våra kulturella miljöer och relationer kan antingen befria eller fängsla oss. Och det är kanske just vägran att låta de förtryckande rösterna äga sanningen som utgör den egna röstens verkliga tillblivelse. Och konstigt nog är det kanske därför vi även står i en tacksamhetsskuld till dem som vi kämpat mot. I självbiografin Allt jag fått lära mig skriver Tara Westover om varför hon till sist vässade sin penna och fann sin egen röst:

“Att inte veta säkert, men ändå vägra rätta sig efter dem som påstod sig äga visshet var en lyx som jag aldrig tillåtit mig tidigare. Mitt liv hade berättats för mig av andra. Deras röster var kraftfulla, bestämda, absoluta. Det hade aldrig slagit mig att min röst kunde vara lika stark som deras.”