Positivitetens våld

I sin bok The courage to be skriver teologen och filosofen Paul Tillich: ”All things are rooted in a Yes or a No.” Med dessa ord uttryckte Tillich kärnan i existentialismen, nämligen att vi måste stå för våra val. Att säga ”ja” eller ”nej” är med andra ord aldrig banalt utan säger kategoriskt det vi innerst inne står för, det han kallar ”our utlimate concern ” – vår yttersta hänsyn.

I praktiken är det förstås sällan så. Vi säger “ja” och “nej” hela tiden utan att tänka. Man skulle till och med säga att det inte finns något mer banalt och betydelselöst än att yttra dessa två ord, speciellt om de uttrycker det förväntade svaret på någons fråga. Vi människor är ju flockdjur och i flocken förväntas vi följa med, röra oss tillsammans med de andra, svara rätt. Att inte göra det framkallar obehag hos andra som kan uppleva oss som störande. Socialpsykologiskt är det inte okej att gå emot.

I den liberala kulturen som vi är en del av vill vi gärna se oss själva som självbestämmande individer; personer med jag-känsla, egna genomarbetade värderingar, och moralisk integritet. Visserligen följer vi strömmen och vill så klart gärna passa in socialt. Men, vid avgörande situationer - när mycket står på spel - vill vi gärna tro på vår förmåga att sätta ner foten och säga: ”Nej!” ”Inte längre!, ”Stopp!”

Forskning visar att vi klart överskattar den här förmågan att avvika från normen när vi är pressade. I akademisk litteratur kallas den här överskattningen för self-serving bias. Stanley Milgrams lydnadsexperiment på 1960-talet, Philip Zimbardos Stanford Prison Experiment från 1971 samt en rad senare experiment med liknande upplägg är entydiga. Människor är oftast lydiga mot auktoriteter som de uppfattar som trovärdiga och gör sällan motstånd, även när de ombeds att begå fruktansvärda handlingar. Zimbardo sammanfattar:

”Good people can be induced, seduced, and initiated into behaving in evil ways. They can also be led to act in irrational, stupid, self-destructive, antisocial, and mindless ways when they are immersed in “total situations” that impact human nature in ways that challenge our sense of the stability and consistency of individual personality, of character, and of morality…. Paradoxically, by creating this myth of our invulnerability to situational forces, we set ourselves up for a fall by not being sufficiently vigilant to situational forces.”

Zimbardo studerade vad han kallar ”situational forces” dvs den påverkan som vissa omständigheter – ”totalsituationer” – kan ha på vårt beteende; en påverkan som kan vara helt oemotståndlig. Därför försvarade han de soldater i USA:s armé som gjorde sig skyldiga till de fruktansvärda övergreppen på Abu Ghraib-fängelset nära Baghdad året 2004. Dessa soldater, menar Zimbardo, var inte några få ruttna äpplen i tunnan ( a few rotten apples). Deras handlingar var istället den naturliga följden av den ruttna tunnan (the rotten barrel) i vilken de befann sig, som militärledningen hade skapat och den politiska ledningen sanktionerat. I den tunnan var det i princip omöjligt att säga nej.

Här i Norden har vi skapat ett politiskt system där risken att hamna i en sådan ”totalsituation” är försumbar, åtminstone när det gäller fredstid och våra offentliga organisationer. Och även i andra sociala sammanhang är risken liten, förmodar jag, att hamna i situationer där vi ombeds begå grova brott.

Men frågan är huruvida vi inte befinner oss i en ”totalkultur” där vi också är etiskt förblindade när det gäller vårt individuella och kollektiva ansvar? Om vi inte är nedsänkta i en ”rutten kulturell tunna” där vi också är totalt omedvetna om våra handlingars egentliga konsekvenser?

Vissa filosofer, psykologer och även ekonomer misstänker det.

Den sydkoreanske filosofen Byung-Chul Han menar att vår kultur präglas av han kallar ”positivitetens våld.” Byung-Chul Han skildrar en kultur som blivit monolit, även internationellt. Den tidigare mångfalden har försvunnit och ersatts av vad han kallar ”differens”. Ja, vi vill fortfarande känna oss olika - och för att känna det jagar vi exotiska upplevelser genom konsumtion -  men, i grund och botten, har vi alla blivit kulturellt lika. Vi har alla blivit konsumenter i överflödssamhället. I boken Trötthetssamhället skriver han:

”Annorlundahetens försvinnande innebär att vi lever i en tid som lider brist på negativitet. 2000-talets neurala sjukdomar följer förvisso en dialektik, men inte negativitetens dialektik utan positivitetens. De är patologiska tillstånd som beror på ett övermått av positivitet. Våldet utgår inte endast från negativiteten, utan också från positiviteten, inte bara från det andra eller främmande, utan också från det lika. På detta positivitetens våld anspelar Baudrillard uppenbarligen när han skriver: ‘Den som lever av det lika, den dör av det lika.’”

Positivitetens våld göra oss sjuka, även dödligt sjuka. Den håller på att driva oss - och hela planeten - till utmattning. Byung Chul Han menar att den är form av emotionell exploatering som vi alla ägnar oss åt genom att maximera produktion och konsumtion av varor och tjänster. I den här kulturen har den exploaterande blivit på samma gång den exploaterade. ”Förövare och offer – säger han – är inte längre åtskiljbara.”

Den danske psykologen Svend Brinkmann har skrivit en utmärkt bok men titeln Stå fast med tankeeggande kapitelrubriker som ”Sluta känna efter i dig själv”, ”Fokusera på det negativa i ditt liv”,”Ta på dig nej-hatten” och ”Avskeda din coach.” Kontentan är densamma. I den samtida kulturen som präglas av ”det positivas tyranni” måste vi göra motstånd för att överhuvudtaget överleva och återvinna vår sanna frihet. Istället för positiv visualisering som är regeln inom idrotten och chefscoachning förordar han en negativ variant grundad på stoikernas livsvisdom. Det gäller att begrunda vår förgänglighet och vänja oss vid tanken om döden. Och han citerar filosofen Montaigne: ”den som lärt sig att dö har lärt sig av med att vara slav.”

Mats Alvesson, svensk företagsekonom, har ett annat perspektiv som är mer organisationspsykologiskt. Han menar att positivitetens och ja-sägandets tvång inte bara gör oss sjuka, det gör oss också dumma. Han har myntat begreppet ”funktionell dumhet” – functional stupidity – för att identifiera de formella och informella mekanismer inom organisationer som gör att annars högst begåvade personer slutar tänka och okritiskt sällar sig till ogrundade antaganden, normer eller organisatoriska rutiner. Sådana rutiner kan inte bara skapa problem och slösa resurser utan också förorsaka stora samhällskriser. Funktionell dumhet beror på intellektuell lättja men också på grupptryck. Den är oftast konsekvensen av en organisationskultur som värderar lojalitet mot chefer och kollegor högre än kritiskt tänkande. Den är priset som ledningen oftast är beredd att betala för att förebygga motstånd och få lugn och ro i organisationen.

Vi är alla positivetens barn som okritiskt levt efter Jens Bjørneboes nionde bud. ”Du skall alltid tänka positivt”.  Trots dessa kritiska tänkares upplysta analyser känns det fortfarande främmande, åtminstone för min del, att se negativitet som motgiftet till mänsklighetens sanslösa färd mot klimatkris och social härdsmälta. Jag tänker att vi inte behöver vara negativt inställda till allt som händer i vår omgivning. Det händer också mycket gott. Det gäller istället, tänker jag, att spara negativiteten till det som är mest avgörande och självklart, som oftast är det svåraste att se. Vad är då det mest avgörande och självklart som är svårt att se? Greta Thunberg har förklarat det så här i boken Scener ur hjärtat: vi kan inte prata om hopp när huset brinner. Vi måste först släcka branden.  Därför kan hopplöshet, paradoxalt nog, vara vårt sista hopp.